Jonas Jacobsson
Jonas Jacobsson har precis avslutat en lika lång som framgångsrik idrottskarriär. Här pratar han om nyckeln till framgång – men också om hur det kan kännas den dagen då det helt enkelt inte vill sig längre.
I somras gjorde Jonas Jacobsson sitt tionde och sista Paralympics. Samma dag som han kom hem från Rio meddelade han att karriären var över. Det blev inga medaljer under det sista stora framträdandet på den aktiva scenen, men den saken grumlade inte för en sekund hans sagolika facit under en 37 år lång tävlingskarriär.
Jonas Jacobsson har skjutit till sig 30 paralympiska medaljer och 2008 blev han den förste handikappidrottaren att ta emot Svenska Dagbladets bragdguld.
När vi når honom håller han precis på att göra i ordning ett av sina gevär för försäljning. Han behöver det inte längre. Nu väntar ett annat liv. Han har sina föreläsningar och han jobbar som mentor åt Sveriges Olympiska Kommitté. Tävlandet är över.
Vilket har varit ditt viktigaste recept på framgång?
– Det här tror jag gäller oavsett vilken idrott du håller på med, och jag kan tänka mig att det gäller i företagsvärlden också: Du måste ha någon sorts grundläggande talang för det du håller på med. En fallenhet. Men den fallenheten i sig tar dig ingenstans. Du måste träna ordentligt. Du måste ha viljan att utvecklas. Du måste förädla det du redan är bra på. Men det stannar inte där. För att verkligen nå framgång måste du dessutom ha killerinstinkten, den där 100-procentiga gnistan. Finns inte den så spelar det ingen roll hur mycket talang du hade från början.
Kan du ta med dig dina egenskaper som framgångsrik idrottare in i en civil värld?
– Såklart! Det är mycket som går att översätta. Men om du tittar på tillexempel de elva startspelarna i fotbollslandslaget så har samtliga haft en dröm länge: Det är dit de har siktat. Det är sällan du hittar den drivkraften hos anställda på ett företag. Där måste man nog hitta andra drivkrafter, och jobba med dem.
Tillsammans med din fru Aja har du en föreläsning med namnet ”Effektiv, högpresterande och i balans”. Hur når man dit?
– Vi håller i en workshop med det namnet. Det viktigaste för mig har kanske varit balansen. Den tror jag att vi alla behöver jobba med, och bli bättre på.
– Det säger sig självt att man måste vara väldigt effektiv som idrottare. Ett företag kan sätta ett mål och ha en deadline den 15 januari. Och klarar man inte det datumet så är det förstås inte bra, men det går att reparera veckan efter. Som idrottare måste du vara så effektiv att ditt projekt är färdigt när det är dags. Ett OS startar ju oavsett om jag är redo eller inte. Jag får inte en ny chans nästa vecka. Att vara högpresterande faller sig också naturligt. Det är ingen som åker på ett OS och sedan inte bryr sig om resultatet.
– Men jag hävdar bestämt att utan balans så blir du varken effektiv eller högpresterande. Om du inte lyssnar på dig själv och ger dig andhämtning, då kommer du att åka på en skada eller något annat som äventyrar ditt mål. I det vanliga livet upptäcker vi ofta det här när det är lite försent. Då är vi redan utbrända eller på god väg. På ditt jobb går du 100 procent i ett projekt och hoppar rakt vidare till nästa 100-procentsprojekt. Vi hinner kanske inte utvärdera ordentligt. Det är balansen, samspelet mellan träning och vila, som gör att vi kan hålla på länge och nå bra resultat.
Du har också en föreläsning med namnet Våga satsa! Hur vågar man?
– Det där är en personlig berättelse om hur jag lyckats trots att jag inte haft de bästa förutsättningarna från början. Jag har suttit i rullstol sedan födseln. Men jag var den förste rullstolsburne i Östergötland som gick i vanlig skola. Och redan när jag var 7-8 år visste jag att jag ville nå toppen i min idrott. Min fru är med även på den här föreläsningen. Hon vågade satsa på en relation med mig trots att hon aldrig hade träffat någon med rullstol tidigare. Och hon vågade säga upp sig från en hög tjänst i regeringskansliet för att satsa på sitt eget företag. Vi pratar om att man måste våga släppa taget om saker, och tro på det man vill göra, även om man inte vet hur man ska landa.
Du blev utan medalj i Rio. Hur jobbar man med sig själv när det tar emot?
– Jag hade tankar på att sluta redan efter London 2012. Av olika anledningar blev det en fortsättning. Jag skulle fixa en plats åt Sverige till VM 2014. Och i Rio behövdes jag i truppen, som mest bestod av rookies. Jag skulle vara någon de kunde luta sig emot.
– Vi hade funderat innan, jag och min fru. Vägt för- och nackdelar. Vad händer om jag tar medalj? Vad händer om jag inte gör det? Vi kom fram till att jag inte hade så jäkla mycket att förlora. Allt det jag gjort innan skulle finnas kvar. Om jag kunde hjälpa till att skapa uppmärksamhet kring laget så var det värt det redan där.
– Men jag var förberedd på något sätt. Jag tror inte att jag hade den rätta gnistan. Jag kände det när jag åkte, men hoppades att den skulle komma när jag väl var på plats. Men den gjorde inte det. Jag hade ingen bensin i tanken, hade loggat ut. Den där killerinstinkten jag pratade om var borta. Hade jag haft den och misslyckats i alla fall så kanske jag hade fortsatt. Nu kändes beslutet att sluta helt rätt. Jag behövde inte känna mig så bedrövad.
Vad hade dagens Jonas haft att säga till den 25-årige Jonas?
– Jag tror faktiskt inte att jag hade gjort någonting annorlunda. Men det är lite intressant att jag 1988, när jag var 23 år gammal, lade av med skyttet. Jag hade varit med både 1980, 1984 och 1988 och kände mig färdig. Av olika orsaker började jag igen 1,5 år senare, och var med i Barcelona 1992. Hade jag inte haft det där uppehållet så tror jag inte att min karriär hade blivit så lång och framgångsrik. Jag inser att det kan vara svårt att ta ett uppehåll i karriären, men det är inte omöjligt och jag tror det är bra att ställa sig vid sidan av och reflektera. Man skaffar sig nya svar. Viktiga svar. Om varför man håller på och vad man vill och hur man ska göra. Vi måste lyssna på oss själva.
